För en vecka fick jag komma tillbaka till min lilla fina bar på Sturup, om än bara för två dagar. Dit kom massa roliga och aningen onyktra människor som skulle till Budapest fredag eftermiddag, jag fick höra massa kommentarer och sånger med mitt namn inblandat. Och bland dessa roliga, aningen onyktra människorna var han. Mysteriekillen. Killen som kom ihåg mig även när de landade på Sturup igen i måndags, som glatt ropade "Hej Maya!" när han gick förbi. Jag vet inte vad han heter, var han kommer ifrån, hur gammal han är, vad han gör, var han hänger, ingenting. Förstår ni hur störigt det är? Förstår ni vilken bild jag skapar av den här killen som jag inte vet något om? Och det värsta är att jag vet om att jag aldrig någonsin kommer träffa honom igen, aldrig igen. Och jag förbannar mig själv gång på gång, varför frågade jag inte om namn, nummer, facebook, vad som helst? Sånt här går igenom mitt huvud när jag sitter här hemma en lördagkväll och ska kliva upp och jobba igen om fyra timmar.
Ack, tur att jag åker till Grekland med bästaste vännen om fyrtiofem dagar.