Idag mår jag bra, väldigt bra! Allting går framåt, så som det ska. Jag blir bättre och bättre framför ratten, imorgon ska jag ha lilla uppkörningen och jag tror att jag kommer klara det. Eller, jag hoppas det! Jag är inne på min sista vecka på schema på Sturup, sen går jag ner till att vara timanställd sista månaden. Härligt att inte behöva jobba så mycket nu sista tiden, jag har ju trots allt jobbat ihop en del pengar. Jag har varit ledig i tre veckor sammanlagt sen jag tog studenten och det var ett år sedan, så jag förtjänar lite ledighet. 
Mmm, sitter här, lyssnar på Veronica Maggio och njuter av att det fortfarande är ljust ute fast klockan är tio. Om allting bara fortsätter såhär så blir jag glad, suuuperglad!

För en vecka fick jag komma tillbaka till min lilla fina bar på Sturup, om än bara för två dagar. Dit kom massa roliga och aningen onyktra människor som skulle till Budapest fredag eftermiddag, jag fick höra massa kommentarer och sånger med mitt namn inblandat. Och bland dessa roliga, aningen onyktra människorna var han. Mysteriekillen. Killen som kom ihåg mig även när de landade på Sturup igen i måndags, som glatt ropade "Hej Maya!" när han gick förbi. Jag vet inte vad han heter, var han kommer ifrån, hur gammal han är, vad han gör, var han hänger, ingenting. Förstår ni hur störigt det är? Förstår ni vilken bild jag skapar av den här killen som jag inte vet något om? Och det värsta är att jag vet om att jag aldrig någonsin kommer träffa honom igen, aldrig igen. Och jag förbannar mig själv gång på gång, varför frågade jag inte om namn, nummer, facebook, vad som helst? Sånt här går igenom mitt huvud när jag sitter här hemma en lördagkväll och ska kliva upp och jobba igen om fyra timmar.
Ack, tur att jag åker till Grekland med bästaste vännen om fyrtiofem dagar.

Jag har sett massor med bra filmer på sista tiden, men den jag senast såg på bio var Water for elephants.  Jag satt och storgrät i biosalongen, det finns inget sorgligare än att se djur lida.
Den var så fruktansvärt bra, ni måste se den. Måste!  

Jag är helt säker på att Matilda har fler läsare än jag, men jag vill ändå tipsa er som inte kollat in hennes blogg att göra det. Hon skriver om vad hon gör och har det där långt borta i Italien. Jag saknar henne massvis och vet inte när vi kommer ses igen, eftersom när hon kommer tillbaka till Svergie i augusti är jag förhoppningsvis kvar på Rhodos. Men ses gör vi! Så småningom.
Kanin!

Jovars, nu är det full speed på mig. Jag kör dubbellektioner varje dag på körskolan, jobbar heltid och försöker hinna med att träffa vänner, fixa småsaker inför Rhodos. Det är mycket, men jag ska klara det!
I sommar kan jag andas ut, om femtiosex dagar far vi iväg till Grekland. Herregud vad roligt det ska bli!

Bara tolv timmar gammal och redan ute i hagen. Hon har ännu inget namn, men jag kallar henne för lilla söt eller lillan. Det hon är bäst på är att äta, sova, äta i konstiga ställningar och sova i konstiga ställningar.
Så sockersöt att man dör lite!