Om ungefär en timme ska jag hålla tal, jag är nervös.
Här är det för er som vill läsa i alla fall:

 
Kära lyssnare!

 Jag tror ni alla känner igen er när jag säger att det finns en person här i livet som följer en genom medgångar och motgångar, på distans och på nära håll. En person som både kan få en att skratta och gråta eller i mitt fall oftast göra både och samtidigt. I mitt liv är den här personen min syster, Matilda.

 Den 22 januari 1992 satt en rödhårig liten flicka på två och ett halvt år på sjukhussängen, bredvid sin mor, med sin nyfödda syster i famnen och sången som vackert kom från hennes lilla mun var ”bä, bä, vita lamm”. Det var den dagen då jag och min storasyster träffades för första gången. Nu har det gått 17 år, 9 månader och 8 dagar sedan dess och denna berättelse har vi, både min syster och jag, hört upprepas ett antal gånger.  

Under vår barndom fanns det naturligtvis både slag, hårda ord och gråt som i så många andras syskonskaror. Trots det så fanns hon där, som storasyster och vän när det behövdes. Hon hjälpte mig när någon var taskig mot mig, skyddade mig när de tuffa grabbarna i skolan tog till med hårdhandskarna. Hon var min skyddsängel, skolans tuffingar backade och jag fick en bättre tillvaro i skolan.

Under sjukdom och problem finns den där personen där, stöttar, uppmuntrar och helt enkelt bara finns tillhands. Min syster hjälpte mig när jag hade problem på grund av min dyslexi, när mitt hjärta blev krossat och när vänner svek.

Men så en dag så finns den här personen inte DÄR.
Matilda åkte till Kanada för att studera och var borta ett år, saknaden var stor trots internet kontakt och telefonsamtal. Det känns plötsligt väldigt tomt i ens liv och först då inser man hur mycket man älskar den där systern som man slagits med så många gånger, som man skrikit att man hatat och som man önskat skulle försvinna. Den där tomheten finns här även nu när hon för tillfället befinner sig i Italien, nu när man går det sista och spännande året i gymnasiet.

Trots att Matilda är den där tjejen som hade det lätt i skolan, bra betyg och är och alltid har varit enormt språkbegåvad, känner just jag ingen prestationsångest som de nämner i texten ”storasyster eller pseudotvilling”, men däremot tror jag det stämmer med en del andra saker, så som att jag som lillasyster har mycket enklare med att skaffa vänner. Ända sen vi var små har min syster varit den personen som hellre ligger och läser en bra bok än att umgås med ett gäng av tjejer och jag har alltid varit precis tvärtom.

Jag tror att alla ni här vet hur det känns att ha en sådan person i ens liv, en person som man vet att man kan lita på till 100 %. Det kan vara ett syskon, en förälder eller en vän, men man vet alltid att personen kommer att finnas där i vått och torrt, så som min syster finns där för mig och jag finns där för henne.