morfar
tomhet...
i torsdags bestämde sig jag och mor oss för att ta en sväng till stranden, men precis innan vi skulle åka så ringde de från morfar. Han hade plötsligt börjat må jätte dåligt och de hade redan ringt ambulansen, mor åkte direkt iväg till sjukhuset. Hon var där i flera timmar och vi hörde inte av henne alls, tills vid kanske vid tolv på natten, morfar hade fått både lunginflamation och blodförgiftning, mor och hennes bror, Fredrik satt på sjukhuset ungefär hela natten.
I fredags lastade vi halm här hemma, Robin fyllde arton och jag fixade saker för hans fest som skulle vara senare på kvällen, men samtidigt var tårarna nära rill hands hela dagen och när mor ringde och berättade läget började tårarna rinna igen, morfar kunde inte andas utan syrgas och han drog ändå undan masken hela tiden. Vi hade dock ändå en trevlig kväll, Robin fyllde ändå arton år!
I lördags var morfar lugnarde, men ändå var det inte bra med honom.... Far fyllde femtiotvå år så mor och Fredrik kom hem för att äta middag, sen åkte de tillbaka till sjukhuset.
I söndags åkte jag, far och Matilda för att hälsa på morfar, han hade jätte svårt att andas och kunde inte prata med oss. Fast vi märkte på honom att han var glad att ha oss där, för han gjorde ändå några tecken, vilket han inte hade gjort på hela dagen. Det kändes ändå bra att få träffa honom, även om jag grät som en gris på kvällen.
Igår skulle jag precis följa med mor och fredrik tillbaka till sjukhuset när de ringde och berättade att morfar hade gått bort. Direkt kände jag som luften gick ur mig, tårarna började rinna och slutade inte. Vi åkte till sjukhuset, men varken jag eller matilda ville gå in till honom, vi vill inte minnas honom sådär... Efter det köpte vi kakor, åke hem till mormor och tände ett ljus för honom och åt och pratade minnen.
Morfar var som min bästa vän, innan han fick sin stroke bodde han bara en liten bit från mig och när jag bråkade med mina föräldrar eller med min syster så gick jag hem till morfar och han gav mig kakor och vi spelade fia eller något annat roligt. Min morfar var alltid där, han var den bästa morfar någon någonsin kan ha. Hans envishet har jag ärvt och vi var vinnarlaget! Ni ska också veta att han har fått stå ut med så mycket i sitt liv - magcancer, brytna armar och ben, stroke, proppar och andra allvarliga sjukdommar och han har alltid klarat sig, min morfar. Jag kan inte förklara, jag älskar honom och han var och är den bästa någonsin.
i torsdags bestämde sig jag och mor oss för att ta en sväng till stranden, men precis innan vi skulle åka så ringde de från morfar. Han hade plötsligt börjat må jätte dåligt och de hade redan ringt ambulansen, mor åkte direkt iväg till sjukhuset. Hon var där i flera timmar och vi hörde inte av henne alls, tills vid kanske vid tolv på natten, morfar hade fått både lunginflamation och blodförgiftning, mor och hennes bror, Fredrik satt på sjukhuset ungefär hela natten.
I fredags lastade vi halm här hemma, Robin fyllde arton och jag fixade saker för hans fest som skulle vara senare på kvällen, men samtidigt var tårarna nära rill hands hela dagen och när mor ringde och berättade läget började tårarna rinna igen, morfar kunde inte andas utan syrgas och han drog ändå undan masken hela tiden. Vi hade dock ändå en trevlig kväll, Robin fyllde ändå arton år!
I lördags var morfar lugnarde, men ändå var det inte bra med honom.... Far fyllde femtiotvå år så mor och Fredrik kom hem för att äta middag, sen åkte de tillbaka till sjukhuset.
I söndags åkte jag, far och Matilda för att hälsa på morfar, han hade jätte svårt att andas och kunde inte prata med oss. Fast vi märkte på honom att han var glad att ha oss där, för han gjorde ändå några tecken, vilket han inte hade gjort på hela dagen. Det kändes ändå bra att få träffa honom, även om jag grät som en gris på kvällen.
Igår skulle jag precis följa med mor och fredrik tillbaka till sjukhuset när de ringde och berättade att morfar hade gått bort. Direkt kände jag som luften gick ur mig, tårarna började rinna och slutade inte. Vi åkte till sjukhuset, men varken jag eller matilda ville gå in till honom, vi vill inte minnas honom sådär... Efter det köpte vi kakor, åke hem till mormor och tände ett ljus för honom och åt och pratade minnen.
Morfar var som min bästa vän, innan han fick sin stroke bodde han bara en liten bit från mig och när jag bråkade med mina föräldrar eller med min syster så gick jag hem till morfar och han gav mig kakor och vi spelade fia eller något annat roligt. Min morfar var alltid där, han var den bästa morfar någon någonsin kan ha. Hans envishet har jag ärvt och vi var vinnarlaget! Ni ska också veta att han har fått stå ut med så mycket i sitt liv - magcancer, brytna armar och ben, stroke, proppar och andra allvarliga sjukdommar och han har alltid klarat sig, min morfar. Jag kan inte förklara, jag älskar honom och han var och är den bästa någonsin.
