I lördags kollapsade Quitos lunga och nu är han borta. Jag fattar inte riktigt att det är sant, att jag inte var där, att jag inte fick pussa honom hejdå. Det gör ont, men han hade ett långt bra liv, nästan 13 år gammal blev han min bebis.Nu tror jag han hoppar runt bland molnen, äter köttbullar, busar med lillebror Fingo och försöker impa på Winnie. Så som bara bästa storehund kan.