Mjau, just nu sitter jag och Sandra och kuckilurar.
Jag har beslutångest över min outfit inför kvällen... Ska jag ha:
1) Mina beiga chinos med ett flätat brunt skärp, ett svart lössittande linne, en svart hood och converse
2) Glansiga, svarta leggings med en vit tunika och mina nya, svarta, högklackade vinterskor
Tufft beslut, I knoooow!

Anyways, kvällens planer är lite luddiga eftersom folk har svårt att bestämma sig... Men jag kommer antagligen sticka hem till Adam och partaja där, eftersom jag verkligen, VERKLIGEN inte pallar någon jävla svedalafest med människor som inte tål mig och jag inte dem. Hm, hoppas på fest i Malmö.
Nu ska Sandra få se mina olika outfit och bestämma åt mig.

Puss och kram

Favoritfyllebild!

Usch, jag känner mig ful, utanför och ensam.
Jag har inte sminkat mig på jag vet inte hur länge, jag sätter jämt upp håret i en knopp på huvudet så mina stora öron står ut och jag klär mig i ett par leggings och en för stor tröja.
Jag har nästan inte blivit medbjuden till något på hela veckan - jag vet om att jag har varit ganska fast här ute, men jag hade ju faktiskt kunnat göra en del saker.
Jag har ruttnat här ute på landet i en vecka och det är inte många som känt för att hålla mig sällskap. Det ända jag haft som sällskap är mina hundar, Quito och Fingo, men de är ju inte särskilt pratglada. Ingen har heller tänkt tanken på att ringa upp mig för att prata lite. 
Igårkväll satt jag och storgrät till världens töntigaste film, som jag för tillfället inte minns namnet på, bara för att den slutade lyckligt.
Gud, jag är så patetisk... Skoja inte!

Imorgon ska jag i alla fall köpa skor och lite annat, det får jämt en på bättre humör.
Jag och mor ska också till morfars grav imorgon, jag har inte varit där på jätte länge och har lite dåligt samvete, för jag saknar morfar varje dag och ändå har jag inte tagit mig tid för att besöka hans grav.
Och förhoppningsvis ska jag hinna övningsköra lite imorgon också, måste komma igång med det ordentligt nu!

Nu har ni hört nog om mitt klagande tror jag, puss och kram.

om en timme slipper jag vara ensam
mor och far kommer äntligen hem igen!

Jag gråter lika mycket varje gång jag ser den här videon.

tandställning är inte så snyggt liksom

Söndag (fem dagar tills mor och far kommer hem):

Glömde ändra klockan, så jag gick upp klockan sex för att ge hästarna frukost när jag egentligen skulle gå upp vid sju... Sen var jag supertrött.
Mattias, som sovit hos mig, hjälpte mig med att städa upp efter lördagens trevligheter. 
Vi bakade scones och tittade på reprisen av Idol.
Jag fixade med hästarna.
Vi gick ut med hundarna.
Mattias körde mig in till Malmö och jag mötte upp Rustan för att se på bio.
500 days of summer rekomenderas starkt!
Mormor körde oss hem och rustan sov hos mig.

Godnatt.

Middagen var trevlig i lördags.
Jag orkar inte ladda upp alla bilder här, men ni mina kära läsare kan alltid kolla facebook eller luftbil@bilddagboken.

Puss och kram

Att göra idag:
- Ge hästarna frukost √
- Ta ut hästarna √
- Släpp ut hönsen √
- Ge hönsen mat √
- Ge katterna och hundarna mat √
- Städa ovanvångingen √
- Gå ut med hundarna √
- Ge hästarna lunch √
- Städa nedanvåningen
- Ta in hästarna
- Blanda kvällsmat (till hästarna)
- Stäng till hönsen
- Gå långrunda med hundarna
- Duscha (göra mig iordning)
- Laga mat
- Ge hästarna kvällsmat

Jag har ont i ryggen och är ganska trött, måste jobba på eftersom folket kommer hit om si sådär fem timmar och det tar ju en stund att göra det sista... men min perfekta städlåtlista hjälper mig! (finns länk på min facebook)

Den vanliga höst/vinter deprissionen är tillbaka.
Jag må vara tjurig, ledsen och asocial, men det hjälper inte att bli arg eller besviken på mig.
Ni behöver inte heller fråga vad det är, för jag kan inte riktigt förklara... Det här är en fas jag går igenom nästan varje år och kanske beror det för att det är mörkt ute en stor del av dygnet, kanske beror det på att det är kallt, grått och tråkigt, kanske beror det på något helt annat - jag vet ärligt talat inte.
Det försvinner med tiden.

Japp, då var det dags igen... Idag ska jag sätta in tandställning i nedre käken också, fast jag är inte bitter, inte alls faktiskt! För att egentligen skulle de ha satt in en annan del nu, som för det första skulle gjort asont och för det andra skulle suttit inne i åtta månader och det betyder att jag kommer förhoppningsvid ha min tandställning i alla fall ett halvår mindre. Nu kommer jag dock inte kunna äta på ett tag, men jag klarar mig nog ändå. Skål! 

Siesta -09, roliga tider.

förfest:

Jag som Coco Chanel hjälper Mattias med hans Luke Skywalker-outfit

Filip som endast på förfesten var denna sexiiicat med kungastav!

Sandra som schoolgirl.

Fest:

kungen krönte sin drottning

Luke Skywalker

Coco Chanel

Schoolgirl/drottning och kung

Två schoolgirls och kung!

Under kvällen bytes outfits, i alla fall för Mattias och Filip.

Filip bytte stil, men snyggt ändå.

Jag hade roligt även om det var lite drygt, men jag blev besviken på att ingen fattade vem jag var och när jag berättade för dem att jag var Coco Chanel så visste ingen vem det var. En stor besvikelse på oallmänbildningen i hultsfred alltså!!

Puss och kram.

Om ungefär en timme ska jag hålla tal, jag är nervös.
Här är det för er som vill läsa i alla fall:

 
Kära lyssnare!

 Jag tror ni alla känner igen er när jag säger att det finns en person här i livet som följer en genom medgångar och motgångar, på distans och på nära håll. En person som både kan få en att skratta och gråta eller i mitt fall oftast göra både och samtidigt. I mitt liv är den här personen min syster, Matilda.

 Den 22 januari 1992 satt en rödhårig liten flicka på två och ett halvt år på sjukhussängen, bredvid sin mor, med sin nyfödda syster i famnen och sången som vackert kom från hennes lilla mun var ”bä, bä, vita lamm”. Det var den dagen då jag och min storasyster träffades för första gången. Nu har det gått 17 år, 9 månader och 8 dagar sedan dess och denna berättelse har vi, både min syster och jag, hört upprepas ett antal gånger.  

Under vår barndom fanns det naturligtvis både slag, hårda ord och gråt som i så många andras syskonskaror. Trots det så fanns hon där, som storasyster och vän när det behövdes. Hon hjälpte mig när någon var taskig mot mig, skyddade mig när de tuffa grabbarna i skolan tog till med hårdhandskarna. Hon var min skyddsängel, skolans tuffingar backade och jag fick en bättre tillvaro i skolan.

Under sjukdom och problem finns den där personen där, stöttar, uppmuntrar och helt enkelt bara finns tillhands. Min syster hjälpte mig när jag hade problem på grund av min dyslexi, när mitt hjärta blev krossat och när vänner svek.

Men så en dag så finns den här personen inte DÄR.
Matilda åkte till Kanada för att studera och var borta ett år, saknaden var stor trots internet kontakt och telefonsamtal. Det känns plötsligt väldigt tomt i ens liv och först då inser man hur mycket man älskar den där systern som man slagits med så många gånger, som man skrikit att man hatat och som man önskat skulle försvinna. Den där tomheten finns här även nu när hon för tillfället befinner sig i Italien, nu när man går det sista och spännande året i gymnasiet.

Trots att Matilda är den där tjejen som hade det lätt i skolan, bra betyg och är och alltid har varit enormt språkbegåvad, känner just jag ingen prestationsångest som de nämner i texten ”storasyster eller pseudotvilling”, men däremot tror jag det stämmer med en del andra saker, så som att jag som lillasyster har mycket enklare med att skaffa vänner. Ända sen vi var små har min syster varit den personen som hellre ligger och läser en bra bok än att umgås med ett gäng av tjejer och jag har alltid varit precis tvärtom.

Jag tror att alla ni här vet hur det känns att ha en sådan person i ens liv, en person som man vet att man kan lita på till 100 %. Det kan vara ett syskon, en förälder eller en vän, men man vet alltid att personen kommer att finnas där i vått och torrt, så som min syster finns där för mig och jag finns där för henne.

Min shoppingtur med Mattias och Filip blev ganska lyckad, jag hittade allt jag ville ha förutom ett par vita tyghanskar och Mattias shoppade, som vanligt när han går i stan med mig, loss med ett två par riktigt snygga chinos och en rutig skjorta. Nu får det snart vara nock, du blir ju bara snyggare och snyggare. Jag har en känsla av att det finns två snygga pojkar som kommer bli uppmärksammade i Hultsfred nästa vecka.

Nyinköpt:
Filthatt från H&M, 59.50 kronor
Pärlhalsband från Glitter, 44 kronor
Ett fint mönstrat band från Panduro Hobby, 24 kronor

Lite Coco Chanel i alla fall?
(fast jag kommer ju ha andra kläder)

studiedag idag, tid över till att fotografera lite

Mitt dåliga humör hänger tyvärr kvar även idag, denna kalla måndag i oktober.
Jag vaknade imorse och kände inte alls för att gå till skolan, men tvingade mig ändå upp. En varm dusch satt fint och sen skulle jag sminka mig, men då flög orken ur mig igen och även denna dag gick jag utan smink till skolan.
Okej, det har kanske inte varit en sådan där jobbig skoldag, men jag har ändå gått runt som en zombie och längtat till att klockan skulle slå 14.55 så jag kunde åka hem och baka scones och dricka kopp efter kopp med te. Nu sitter jag här, scones är i ugnen och Kate Nash spelas ur högtalarna. Jag tror jag ska titta på that 70'th show medan jag äter mitt mellanmål och sen ska jag sätta mig och göra min engelskläxa.

Godnatt (I wish)

jag älskar er mina små bebisar
när man gosar med er blir man alltid på bättre humör

Igår fick jag de här skönheterna levererade till jobb.


De är som gjorda för mig, de passar perfekt, är chockerande lätta att gå runt i och gör ens ben bara så fruktansvärt snygga. De är så perfekta att jag till och med har på mig dem nu, jag är iklädd en stor T-shirt, trosor och dessa vackra skor - ni kan tänka er va? En mycket vacker syn! Jag blir i för sig ungeför fem cm längre än far min och han är 187 cm lång, men vad gör det? Folk får bli rädda för jätten som kommer gående, för jag älskar mina nya, fina, rosa, tretton cm höga skor.
Puss och kram