dödamayaprojekt!
Här sitter jag - kan varken tugga eller sova - aningen deprimerad.
Jag vet! Ni förstår inte någonting just nu, eller hur? Jag ska förklara...
Allt började igår natt: Jag låg och läste i min väldans bra bok, hemma hos Martina Haag och gissa vad som kommer in i mitt rum?! En stor äcklig mal, jag kastar mig med ett förskräckt skrik under täcket och när jag märker att läget är klart tänder jag snabbt min lampa så den inte ska komma till mig igen. Jag letar fumlande efter efter min mobil och slår numret till Robin, han pratar med mig en stund vilket får mig att sluta tänka på den stor äckliga malen. Jag skulle sedan försöka sova, det tog ett tag men när klockan närmade sig ett på natten kunde jag äntligen somna. Två timmar senare vaknar jag igen och känner - HJÄLP! Jag är jätte kissig! Jag springer lite klumpigt in i badrummet och när jag är klar och ska tvätta händerna ligger en enorm spindel i handfatet och livrädd som jag är för kryp springer jag in på mitt rum igen. Och då var det meningen att jag skulle somna igen, good luck! Så fort jag stängde ögonen kändes det som spindlar invaderade min säng, ytterst obehagligt. Efter sådär en timme bestämde jag mig för att gå upp och lägga mig i soffan för att sova. Sagt och gjort, jag tog med mig min hellokitty kudde och gick upp till ovanvånigen, satte i moulin rouge i dvdspelaren och somnade efter bara tio minuter.
Nästa morgon skrek far till mig att gå upp vid kvart i åtta för att jag skulle iväg till tandläkaren, som en zombie steg jag upp och åt frukost samt borstade tänderna och tog på mig ett par jeansshorts och Robins tröja. Mor körde mig dit och följde med mig in. Den här gången skar de inte bara upp mitt tandkött utan tog även bort en bit av min slemhinna och satte dit något leraktikt så det inte skulle växa igen så snabbt. Resten av dagen var riktigt långtråkig, jag åt glass och tittade på tv typ. Vid kvällsmaten lyckades jag med att bita i en tomat så den leraktiga saken trillade ut, jag brast genast i gråt för att jag vill verkligen inte gå igenom det igen! Mor sa att hon skulle ringa till tandläkaren nästa dag och fråga vad vi skulle göra. Jag sov inte så bra nästa natt heller, nervös för att behöva skära upp det igen.
Idag ringde mor och de sa till oss att komma in igen vid halv tolv, vilket vi gjorde och guess what?! Det hade växt igen över en natt, jag trodde att jag skulle börja gråta igen när de tog fram bedövningssprutan som jag dessutom har blivit van vid så de fick ta jätte mycket innan min känsel försvann och allt började på nytt...
Nu har jag nytt leraktikt grejs i munnen och det ser ut som jag snusar 24/7, jag kan inte tugga och nu kan jag inte sticka till sandras partaj ikväll, ännu en dag hemma. Det ända jag ville göra idag var att träffa Robin, men det aset vaknade inte fast jag ringde tusen gånger så nu fick jag inte träffa honom heller. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, jag vill inte att de ska klydda med mitt tandkött något mer, jag vill bara att min tand ska växa ut igen!
Nu kanske ni förstår mitt deprimerande tillstånd!
Jag vet! Ni förstår inte någonting just nu, eller hur? Jag ska förklara...
Allt började igår natt: Jag låg och läste i min väldans bra bok, hemma hos Martina Haag och gissa vad som kommer in i mitt rum?! En stor äcklig mal, jag kastar mig med ett förskräckt skrik under täcket och när jag märker att läget är klart tänder jag snabbt min lampa så den inte ska komma till mig igen. Jag letar fumlande efter efter min mobil och slår numret till Robin, han pratar med mig en stund vilket får mig att sluta tänka på den stor äckliga malen. Jag skulle sedan försöka sova, det tog ett tag men när klockan närmade sig ett på natten kunde jag äntligen somna. Två timmar senare vaknar jag igen och känner - HJÄLP! Jag är jätte kissig! Jag springer lite klumpigt in i badrummet och när jag är klar och ska tvätta händerna ligger en enorm spindel i handfatet och livrädd som jag är för kryp springer jag in på mitt rum igen. Och då var det meningen att jag skulle somna igen, good luck! Så fort jag stängde ögonen kändes det som spindlar invaderade min säng, ytterst obehagligt. Efter sådär en timme bestämde jag mig för att gå upp och lägga mig i soffan för att sova. Sagt och gjort, jag tog med mig min hellokitty kudde och gick upp till ovanvånigen, satte i moulin rouge i dvdspelaren och somnade efter bara tio minuter.
Nästa morgon skrek far till mig att gå upp vid kvart i åtta för att jag skulle iväg till tandläkaren, som en zombie steg jag upp och åt frukost samt borstade tänderna och tog på mig ett par jeansshorts och Robins tröja. Mor körde mig dit och följde med mig in. Den här gången skar de inte bara upp mitt tandkött utan tog även bort en bit av min slemhinna och satte dit något leraktikt så det inte skulle växa igen så snabbt. Resten av dagen var riktigt långtråkig, jag åt glass och tittade på tv typ. Vid kvällsmaten lyckades jag med att bita i en tomat så den leraktiga saken trillade ut, jag brast genast i gråt för att jag vill verkligen inte gå igenom det igen! Mor sa att hon skulle ringa till tandläkaren nästa dag och fråga vad vi skulle göra. Jag sov inte så bra nästa natt heller, nervös för att behöva skära upp det igen.
Idag ringde mor och de sa till oss att komma in igen vid halv tolv, vilket vi gjorde och guess what?! Det hade växt igen över en natt, jag trodde att jag skulle börja gråta igen när de tog fram bedövningssprutan som jag dessutom har blivit van vid så de fick ta jätte mycket innan min känsel försvann och allt började på nytt...
Nu har jag nytt leraktikt grejs i munnen och det ser ut som jag snusar 24/7, jag kan inte tugga och nu kan jag inte sticka till sandras partaj ikväll, ännu en dag hemma. Det ända jag ville göra idag var att träffa Robin, men det aset vaknade inte fast jag ringde tusen gånger så nu fick jag inte träffa honom heller. Jag vill bara gråta när jag tänker på det, jag vill inte att de ska klydda med mitt tandkött något mer, jag vill bara att min tand ska växa ut igen!
Nu kanske ni förstår mitt deprimerande tillstånd!
