Tisdag (tre dagar tills mor och far kommer hem):

Dagen har än så länge varit ungefär som resten av dagarna jag har varit ensam, förutom att Josefin har varit här och vi har jobbat lite med vår projektarbete. Det känns faktiskt riktigt bra att vi kommit igång med att filma nu också, det kommer bli awesome.
Sandra ska komma hem till mig snart och innan det ska jag ut och mocka till hästarna, sååå.... Hurry up now or soon or something.

Och idag kära läsare upptäckte jag, när jag borstade mina tänder, att min hörntand som inte velat visa sig innan äntligen har börjat komma fram! Jag vet vad ni tänker; 'So what? Hur kan man bli glad över en tand?'
Men jag ska förklara för er. För ungefär fyra år sedan kom mina tandläkare i Svedala fram till att jag hade en mjölktand som inte trillat av sig själv, det tog två år, det vill säga två besök till, innan de bestämde sig för att dra ut den. Jag var sexton år och vågade inte annat än att hålla med och mina föräldrar blev ganska irriterade när de fick reda på att de dragit ut den utan deras tillåtelse. Såå, ja... Jag gick runt med en glugg som syndes ganska tydligt, inte så kul första året på gymnasiet. De försökte få den andra tanden att komma ut genom att skära i mitt tandkött så pass många gånger så att jag hann bli resistent mot bedövningsmedlet, förfarande syndes inte min hörntand. Efter eviga klagotelefonsamtal utan reslutat bestämde vi oss för att gå till en annan tandläkare, men innan det hände fick vi hem en lapp om att vi skulle till tandregleraren. En tandställning sattes in den 30 Mars 2oo9 (fast jag redan hade fina och raka tänder) och eftersom tanden efter sex månader fortfarande inte syndes till satte de in ett gummiband som fästes vid den gömda tanden och drog ner den och nu syns den äntligen och då kanske ni förstår varför jag blir glad?!

tandställning är inte så snyggt liksom